A.G. Nathorst (1850-1921)
A. E. Nordenskiölds arvtagare.
Alfred Gabriel Nathorst föddes den 7 november 1850 i Bergshammars socken utanför Nyköping. Han blev tidigt intresserad av naturvetenskaper och han studerade först botanik, men övergick sedan till geologi. Han kom senare att kombinera dessa båda kunskapsområden genom sina forskningar inom paleobotaniken d.v.s. läran om förstenade växter. Efter studier och doktorsexamen i Lund 1874 blev han docent i geologi och han knöts även som geolog till Sveriges geologiska undersökning (SGU). År 1884 utsågs han till professor och blev samma år intendent vid Naturhistoriska riksmuseet.
Nathorsts tidigare arbeten omfattade huvudsakligen studier över Skånes och Västergötlands geologi. Senare övergick han alltmer till att studera polartrakternas geologiska och botaniska förhållanden och i samband med detta gjorde han flera forskningsresor till arktiska områden, den första redan som tjugoåring till Spetsbergen tillsammans med ingenjören Hjalmar Wilander 1870. Sommaren 1882 besökte han på nytt Spetsbergen i sällskap med geologen Gerard De Geer. Under denna expedition med fartyget Bjona genomfördes ett omfattande forskningsprogram i området kring Isfjorden och kringliggande fjordarmar som Adventfjorden, Billefjorden och Tempelfjorden. Man sammanträffade även med den svenska övervintringsexpeditionen på Kap Thordsen i Isfjorden. Denna expedition befann sig här som en del av det första internationella polaråret IPY 1882-1883. Nathorsts och De Geers expedition hade, trots sitt blygsamma omfång, varit mycket resultatrik och redan året därpå, 1883, fick Nathorst möjlighet att medfölja Adolf Erik Nordenskiöld på den s.k. Andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Under denna resa blev det möjligt för Nathorst att fortsätta sina geologiska studier, den här gången i området kring Diskoön och Nugssuakhalvön på västra Grönland.
De geologiska samlingar som hemförts av tidigare svenska polarexpeditioner hade i huvudsak studerats av utländska specialister, särskilt schweizaren Oswald Heer. Efter dennes död 1883 kom ansvaret för dessa studier allt mer att övertas av Nathorst. Efter deltagandet i Nordenskiölds Grönlandsexpedition 1883 kom det att dröja hela 15 år innan Nathorst 1898 på nytt återvände till Arktis. Denna brett upplagda tvärvetenskapliga expedition, vilken Nathorst själv ledde, hade planerats att äga rum redan 1896 eller 1897. Emellertid hade Andréexpeditionen så att säga kommit emellan och man sköt därför något på projektet. Nathorsts expedition hade, i likhet med Andrées, delvis finansierats av grosshandlaren Oscar Dickson i Göteborg. År 1898 var man fortfarande oklar över Andréexpeditionens öde och utöver de vetenskapliga uppgifterna för Nathorsts expedition tillkom nu uppdraget att söka efter de försvunna Andréemännen. Under sommaren 1898 kringseglade man med expeditionsfartyget Antarctic hela Spetsbergen under träget vetenskapligt arbete, dock utan att finna minsta spår efter Andrée. Expeditionen återvände hem med mycket rika resultat och tanken uppstod snart att fortsätta studierna i form av ytterligare en expedition, denna gång till det då föga utforskade nordöstra Grönland. Valet av forskningsområde påverkades också av att polarforskaren Fridtjof Nansen framfört teorier om att Andrée av luftströmmarna kunde ha förts till Grönlands nordöstkust. Därför ingick det, precis som förra gången, i expeditionens upplägg att även bedriva spaning efter Andréemännen.
Under sommaren 1899 vistades Nathorsts expedition på Grönlands nordöstkust där framför allt ett omfattande kartograferingsarbete utfördes. Flera av de fjordsystem man besökte var inte fullt kända till sin utsträckning och än idag präglas namngivningen av dessa platser av expeditionens vistelse här. Med rika vetenskapliga resultat återvände man till Sverige på sensommaren 1899, tyvärr dock utan vidare underrättelser om Andréexpeditionens öde. Nathorsts båda expeditioner 1898 och 1899 finns utförligt beskrivna i boken Två somrar i Norra Ishafvet I-II, 1900.
Efter dessa resor lämnade Nathorst den aktiva fältforskningen och arbetade mera på hemmaplan på Naturhistoriska riksmuseet. Genom sitt breda internationella kontaktnät kunde han samla in och bearbeta ett rikt paleobotaniskt material från olika delar av världen, han specialstuderade bl.a. de plantfossil som Fridtjof Nansen hemförde från Frans Josefs Land under Framexpeditionen 1893-1896. År 1915 kunde den avdelning inom Riksmuseet vilken Nathorst förestod flytta in i större lokaler i det nybyggda museet i Frescati och där verkade han fram till sin pensionering 1917. De paleobotaniska samlingar som idag finns på museet grundar sig till väsentliga delar på det material Nathorst tog hem på sina olika expeditioner. A.G. Nathorst var vid sin död en uppburen forskare och han var ledamot av ett flertal svenska och utländska lärda sällskap. Till detta kom ett flertal hedersdoktorat. Tillsammans med Otto Torell och A. E. Nordenskiöld kan Nathorst sägas vara den som betytt mest för svensk polarforskning under dess mest aktiva period fram till sekelskiftet 1900. Efter detta minskar successivt den svenska aktiviteten i polarområdena och det är först på 1930-talet som ny forskning tar form, då kanaliserad framför allt genom glaciologen Hans W:son Ahlmanns arbete. A.G. Nathorst avled 70 år gammal den 20 januari 1921 och ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.
AL
