Sidans innehåll

Polarportalen

Den här sidan handlar om svensk polarhistoria mellan åren 1860 och 1980. Här presenteras både svenskt och internationellt källmaterial, från olika bibliotek och arkiv. Webbsidan riktar sig i första hand till forskare inom samhällsvetenskap, kulturstudier samt humaniora.

Om polarportalen

Människan i polarområdena

1882-83 genomfördes det första polaråret och avsikten var att utforska de mest grundläggande geografiska förhållandena i polarområdena. Var fanns landområden? Vad var hav? Viss internationell samordning ägde rum. Det andra polaråret 1932-33 var tänkt att följa upp resultaten från föregående polarår men samlade inte den mängd forskningsexpeditioner som var tänkt från början. Det tredje polaråret fick av olika skäl byta namn till det Internationella Geofysiska året (IGY) och sattes igång redan 1957-58. Detta handlade till stor del om forskning kring den övre atmosfären och därmed om kommunikations- och rymdteknologi. 70 länder deltog och Sovjetunionens Sputnikprojekt chockade världen.

Det internationella polaråret (International Polar Year IPY) 2007-8 till minne av det Internationella Geofysiska Året 1957-58 resulterade i en stor mängd nya forsknings- och informationsprojekt om polarområdena, återigen med deltagare från hela världen. Ny teknologi och en ny generation forskare fanns på plats och polarområdena av idag är utomordentligt viktiga för forskningen om klimatförändringar och miljöpåverkan.

Det unika med detta fjärde polarår i jämförelse med de föregående var att man efter många och långa diskussioner inom forskarsamhället beslöt att också ta med en så kallad mänsklig dimension i forskningen om polarområdena (the human dimension). Människorna som sedan länge levt i Arktis erhöll möjlighet att vara delaktiga i forskningen och själva få föra fram angelägna forskningsproblem om hälsa, boende, utbildning och välfärd. Humanister och samhällsvetare fick också de en plats för sin forskning om allt från vetenskapshistoria, historia, språk och politik med flera ämnen.

Från svensk sida gjorde Vetenskapsrådet utöver de vanliga anslagen till forskare inom de naturvetenskapliga ämnena en riktad satsning mot just "den mänskliga dimensionen". En särskild arbetsgrupp bildades för att samla humanister, samhällsvetare och kulturvetare. Undertecknad vid Göteborgs universitet erhöll medel för att göra en utställning om "Göteborg som nod för polarforskning förr och nu". Denna visades på Sjöfartsmuseet i Göteborg 2008 tillsammans med annan polarrelaterad forskning under namnet "Iskalla uppdrag" och senare även i Umeå. Samtidigt hölls flera föreläsningsserier. Medel gavs också för att göra en portal om svensk polarforskning fram till och med 1980, i huvudsak ämnad för forskare och andra intresserade av humaniora, samhällsvetenskap och kulturvetenskaper.

Vare sig utställning eller portal hade kunnat förverkligas utan ett nära samarbete med Göteborgs Universitetsbibliotek. Förste bibliotekarie Anders Larsson har författat texterna om polarområdenas historia och utforskning samt om ett antal viktiga svenska polarexpeditioner. Han har förutom några forskarporträtt också skrivit avsnittet om polarområdena i konsten, skönlitteraturen, musiken och teatern samt kronologin om allmän upptäcktshistoria i Arktis och Antarktis. Universitetsbibliotekarie Gunnar Holmlund har tagit fram och ställt samman alla de länkar som finns i portalen, till litteratur, tidskrifter, arkiv av intresse för humaniora och samhällsvetenskap samt tillsammans med IT-tekniker Lennart Stark ansvarat för det tekniska arbetet vid utplaceringen av portalen på nätet. En annan nyckelperson är professor emeritus Aant Elzinga, Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet som skrivit forskarporträtt och expeditionsskildringar och som tillsammans med Anders och Gunnar genomgående varit starkt engagerad i portalarbetet. Bo Strömberg har varit behjälplig med väsentliga uppgifter som ligger till grund för Gunnar Hoppes biografi. FD Tyrone Martinsson, Fotohögskolan, Göteborgs universitet hade uppgiften att ta fram allt bildmaterial och bearbeta detsamma och i detta sammanhang vill jag också rikta ett varmt tack till Professor Per Holmlund, Stockholm universitet, till Kungl Vetenskapsakademin, Stockholm och Håkan Jorikson vid Grenna Museum Polarcenter som ställt en rad bilder till förfogande. Med portalen hoppas vi att humanister, samhällsvetare och kanske en intresserad allmänhet kommer att få det lite lättare att hitta fram till alla de arkiv och bibliotek i vilka polarhistorien ligger spridd i form av brev, foton, böcker och handlingar av alla de slag. En god början är samlingarna vid Göteborgs Universitetsbibliotek!

Docent Lisbeth Lewander (1956-2012), Institutionen för kulturvetenskaper Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet, projektledare

Not: Den engelska översättningen gjordes färdigt av Aant Elzinga (AE) i mars 2014, och reviderades tillsammans med Anders Larsson (AL).

Creators:

The texts have been written by Anders Larsson, senior librarian at the University Library of Gothenburg and by Professor em. Aant Elzinga. Technical work has been done by Gunnar Holmlund, librarian and Lennart Stark, technician. Ph D Tyrone Martinsson has selected and elaborated all photos.

The photos and maps are mainly from private collections, but also from Gothenburg University Library and Grenna Museum Polarcenter. Associate Professor Lisbeth Lewander was the project leader of this website, funded by the Swedish National Council for Research.

Svensk polarforskning

Sveriges geografiska läge i norra Europa med en del av sitt territorium ovanför den norra polcirkeln (66 grader nordlig bredd) har gjort att man där sedan länge intresserat sig för arktiska och subarktiska områden. Detta intresse har motiverats av både kommersiella och vetenskapliga skäl. På samma sätt som i Norge, Finland och Ryssland finns dessutom även i Sverige en arktisk urbefolkning, nämligen samerna. Under senare år har också nordkalottområdet kommit i brännpunkten på ett helt annat sätt än tidigare. Detta på grund av de stora naturresurser i form av fossila bränslen, metaller m.m. som nu i allt högre grad kan bli exploaterbara i samband med den genom de pågående klimatförändringarna ökade avsmältningen av polarisarna.

Den svenska närvaron i polarområdena har som sagt haft både kommersiella och vetenskapliga bevekelsegrunder. Ofta har dessa intressen verkat hand i hand och på det viset dragit nytta av varandra. Redan Carl von Linné insåg fördelarna av detta och sände därför flera av sina lärjungar ut i världen med t.ex. Svenska Ostindiska kompaniets fartyg för att genom insamlade av naturalier i främmande länder berika vetenskapen. Den förste svensk som på detta sätt besökte högarktiska områden var Linnélärjungen Anton Rolandson Martin (1729-1786). Denne fick år 1758 möjlighet att med hjälp av ett stipendium från Kungliga Vetenskapsakademien medfölja ett fartyg tillhörigt Grönländska kompaniet i Göteborg till Spetsbergen och farvattnen däromkring. Tyvärr gavs inte Martin så många tillfällen att gå iland, utan hans observationer fick huvudsakligen utföras från fartyget. Dessa sammanställdes sedan till några vetenskapliga arbeten vilka trycktes i Vetenskapsakademiens handlingar efter hemkomsten. Hans resejournal från färden betitlad Dagbok hållen vid en resa till Norrpolen eller Spitsbergen publicerades i tidskriften Ymer 1881.

Anton Rolandson Martin fick emellertid inga omedelbara efterföljare i Sverige, utan det kom att dröja närmare 80 år innan näste svenske vetenskapsman kom att besöka Arktis. År 1837 reste nämligen zoologen Sven Lovén (1809-1895) till Spetsbergen ombord på ett norskt fångstfartyg. På grund av motgångar av olika slag motsvarade inte resan Lovéns förväntningar fullt ut, men den kom ändå att utgöra ett slags avstamp för vidare svenska forskningar i Arktis under de följande årtiondena. Lovén gjorde alltså endast en resa till polarområdet, men flera stod på tur att följa i hans fotspår. Den förste att ta vid var geologen Otto Torell (1828-1900) som år 1861 kom att organisera och leda den första svenska tvärvetenskapliga polarexpeditionen. Torell hade tidigare bl.a. besökt Island och Grönland. Målet 1861 var Spetsbergen och under sommaren detta år genomfördes ett ambitiöst vetenskapligt program inom ett antal discipliner på olika delar av ögruppen och man återvände till Sverige med rika resultat. Den lyckade expeditionen under Torell 1861 gav incitament att utrusta nya polarexpeditioner. Emellertid kom Torell i och med 1861 års expedition att lämna aktiv fältforskning och initiativet övergick till den som kom att bli frontfiguren inom svensk polarforskning för flera decennier framåt, nämligen Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901). Han ledde under de närmaste åren flera expeditioner till Spetsbergen (1864, 1868, 1872-1873) samt till Grönland (1870, 1883). De första svenska expeditionerna till Arktis betalades huvudsakligen med allmänna medel. Tiderna förändrades dock och statens intresse för att finansiera kostsamma polarprojekt minskade successivt under 1860-talet. Initiativet gled därför alltmera över till privata finansiärer framför allt förkroppsligade i den göteborgska grosshandlarkretsen med Oscar Dickson i spetsen samt kung Oscar II.

I samband med att kunskaperna och kännedomen om arktiska områden ökade så blev man naturligtvis även medveten om dessa områdens potential beträffande naturresurser av olika slag. De olika aktörernas sponsring av polarexpeditionerna skall alltså inte betraktas som enbart oegennyttigt mecenatskap utan ses mot bakgrund av ovanstående faktorer. Förutom fångst av olika slag såg man även möjligheter för framtida utvinning av kol, fosfater, gips och mineraler. En viktig faktor i sammanhanget var också att andra halvan av 1800-talet var en tid av nationalism och hyllande av geografiska upptäckter, i synnerhet i polarområdena. Att få sitt namn knutet till viktiga upptäckter genom att finansiera expeditioner hade därför naturligtvis ett stort prestigevärde.

Vid den här tiden hade Spetsbergen (Svalbard) ännu ingen nationell tillhörighet utan var ett Terra Nullius, d.v.s. ett ingenmansland. Att på olika sätt signalera sin närvaro, dels genom namngivning, men framför allt genom att bedriva forskning eller prospektering var därför nödvändigt för att hävda sina intressen i området. Detta kunde gå till så att man regelbundet utsände expeditioner med olika syften vilka i sin tur placerade ut exempelvis skyltar eller utrustning s.k. aktanter i landskapet och därigenom markerade revir av olika slag. Företeelsen blev än mer accentuerad under 1900-talets första decennier då man på allvar började få upp ögonen för de omfattande kolresurser som upptäckts på Spetsbergen. Detta orsakade närmast Klondike-liknande förhållanden till en början, något som sedermera reglerades genom den s.k. Spetsbergen-traktaten 1925 i vilken Norge tillerkändes suveräniteten över ögruppen, dock med rätt för signatärmakterna att bedriva verksamhet som prospektering eller liknande inom ramen för traktaten. Under 1900-talet har sedermera en omfattande gruvdrift bedrivits, framför allt av norska och ryska bolag. Även Sverige mutade in flera områden och bedrev kolbrytning på några ställen. Sveagruvan, som var den sista i svensk ägo såldes så sent som 1934 till Norge. Då hade dock brytningen legat nere i flera år på grund av dålig lönsamhet.

I flera avseenden kan 1900-talet betraktas som en nedgångsperiod beträffande svensk närvaro och svenska aktiviteter i polarområdena. Flera av de viktiga privatmecenaterna som Alfred Nobel, Oscar Dickson och kung Oscar II hade avlidit åren runt sekelskiftet och svensk polarforsknings nestor Adolf Erik Nordenskiöld gick ur tiden 1901. Politiska faktorer som unionsupplösningen med Norge spelade in samt även Första världskriget vilket ritade om kartan på flera sätt även om inte Sverige berördes direkt av några krigshandlingar. En ny tid stod för dörren och perioden med stora nationella privatexpeditioner var förbi. I linje med detta deltog Sverige både i den norsk-brittisk-svenska expeditionen till Antarktis 1949-1952 samt i det s.k. Internationella geofysiska året 1957-1958 med forskare på Spetsbergen. En omsvängning kom även successivt att ske i synen på Sveriges roll som polarnation framför allt genom utförandet av den omfattande tvärvetenskapliga polarexpeditionen Ymer-80 samt det år 1984 av riksdagen inrättade Polarforskningssekretariatet, en statlig myndighet vars uppgift är att i samarbete med andra nationer möjliggöra forskning i Arktis och Antarktis genom att bidra med planläggning och logistiskt stöd m.m. Genom detta har polarforskningen på nytt lyfts upp på den nationella agendan och Sverige kan därmed även vara en aktiv deltagare i det internationella samarbetet i polarområdena.

AL

Litteraturlista

Polarområdena i konsten, skönlitteraturen, musiken och teatern

Människan har sedan lång tid fascinerats och attraherats av polarområdena. Denna fascination har därför helt naturligt även avsatt intryck inom konst, litteratur och olika former av musikaliskt och dramatiskt arbete. Redan poeter och författare som Mary Shelley, Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth tog intryck av det arktiska landskapet samt fascinerades av det okända och outforskade. Både i Coleridge’s Rhymes of an Ancient Mariner och i Mary Shelley’s Frankenstein finns bäringar till arktiska miljöer.

Även senare har området kring polerna behållit sin attraktionskraft och gett upphov till konstnärligt skapande både i Sverige och utomlands. Enbart den på sin tid spektakulära och världskända Andréexpeditionen har gett upphov till flera romaner och andra skönlitterära framställningar, en opera, en sångcykel, ett drama m.m. Flera konstnärer, både svenska och utländska, har genom tiderna haft Arktis och Antarktis som motivkrets. Under tidiga expeditioner medföljde ofta en tecknare eller konstnär i syfte att i bild dokumentera resan och de miljöer man kom att vistas i. I början skedde detta för att man inte hade fotografisk bildåtergivningsteknik utvecklad utan var hänvisad till litografier, xylografier och motsvarande för illustration. Dessa bilder ingick sedan ofta i de tryckta reseskildringarna och ger därmed dessa ett konstnärligt egenvärde utöver själva texten. Svenska exempel på detta är de tidiga expeditionsskildringarna från Spetsbergen under 1860-talet med sina vackra litografiska planscher. Traditionen med konstnärer och författare knutna till expeditionerna har senare fortsatt också inom modern svensk polarforskning.

På det här sättet har konstnärer som t.ex. Roland Svensson, Gunnar Brusewitz, Lars Lerin, Jakob Wegelius och Gösta Werner medföljt på svenska polarexpeditioner och gestaltat dessa i bild och i bokform. Författare som Per Olof Sundman (Ingenjör Andrées luftfärd), Johan Pettersson (Målaren i Makarovbassängen), Majgull Axelsson (Is och vatten, vatten och is), och nu senast Gunnar D. Hansson (Lomonosovryggen), har vid skilda tillfällen medföljt på expeditioner och i litterär form gestaltat sina intryck. Även filmaren och regissören Jan Troell har fascinerats av Andrées öde och gestaltat detta i en spelfilm (Ingenjör Andrées luftfärd) och en dramadokumentär (En frusen dröm).

Redan 1902 utkom i Sverige författaren Vidar Berge med romanen Den hemlighetsfulla Nordpolsön. Denna hade motiv från ballongexpeditionen och i sammanhanget kan också nämnas att Andrées projekt, och ballongflygning i arktiska områden i allmänhet, var föremål för litterärt intresse även utomlands, både i samtiden och senare. I Tyskland utkom 1897 Kurd Lasswitz science fictionroman Auf Zwei Planeten vilken kan sägas vara tillkommen med omedelbara intryck från Andréexpeditionen och där ballongfararna träffar på Marsmänniskor vid Nordpolen. I Danmark publicerades Laurits Johansens Til Nordpolen pr. Ballon, liksom Carl Muusmans Nordpolens hemmelighed. Andrées efterladte papirer. I England utgav 1895 pseudonymen Côlas Milreis By Ballon to the Pole och i USA utkom 1898 Leon Lewis roman Andrée at the North Pole. With Details of his Fate. Senare har expeditionen skildrats i fiktiv form av bl.a. Macdonald Harris (Ballongfararen), George MacBeth (Anna’s book) och David Hempleman-Adams (I vindarnas våld). Andrées expedition har också gestaltats i serieform av Torstein Landström (Andrées polarexpedition 1896) och som barnbok av Peter Gissy (Örnen har lyft). En visuell tolkning av Andréexpeditionen är den danske konceptkonstnären Joachim Koesters Message from Andrée. Koester har här med hjälp av 16-millimetersfilm omfotograferat Nils Strindbergs foton från isvandringen mot Vitön 1897 och därvid uteslutande tagit fasta på de fläckar som uppstått på fotonegativen då dessa under drygt 30 år legat gömda i polarisen. Resultatet är en märklig blandning av flimmer och prickar vilka skall avse att tränga bakom de redan befintliga och välkända bilderna och berättelserna om expeditionen. Verket visades på Venedigbiennalen 2005 och bildexempel ur filmen publicerades samma år i boken Message from Andrée, med texter av Anders Kreuger.

Även kompositörer och dansare har inspirerats av polarmiljöer och expeditionshistoria som t.ex. tonsättarna Karin Rehnqvist (Arktis, Arktis) och Klas Torstensson (Expeditionen och The Last Diary) samt koreografen Efva Lilja (Danskonst i fruset landskap). Dessa verk har senare framförts i olika sammanhang på skilda platser. År 2000 framfördes på bl.a. Dramatiska teatern i Stockholm föreställningen Arktis i tid och rum. En berättelse om historiska upptäcktsfärder och modern polarforskning. Idé och manus av Anders Karlqvist och med bl.a. Margareta Krook i en av rollerna. År 2009 framfördes i Gränna läsdramat Fade to White av den amerikanska dramaprofessorn Anne-Charlotte Hanes Harvey och baserat på Andrées nordpolsexpedition.

AL