Axel Hamberg (1863-1933)

Namnet Axel Hamberg förknippas nog idag av de flesta med den svenska fjällvärlden och den forskning han där bedrev under flera decennier. Detta arbete kom att utgöra en central del av hans gärning som vetenskapsman, men innan dess hade Hamberg också verkat som forskare i det högarktiska polarområdet där han deltog i flera expeditioner under de sista decennierna av 1800-talet.

Axel Hamberg föddes den 17 januari 1863 i Stockholm och han kom senare att studera och verka vid både Uppsala universitet och dåvarande Stockholms högskola. Han disputerade i Uppsala år 1901 och han verkade sedan vid detta lärosäte som professor i geografi mellan 1907 och 1928. Han hade redan 1905 blivit ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien.

År 1883 deltog Hamberg, som då fortfarande var student, i Adolf Erik Nordenskiölds forskningsfärd med fartyget Sofia till Grönland, den s.k. Andra Dicksonska expeditionen. Hans arbetsuppgifter var under denna expedition huvudsakligen av hydrografisk art, som mätningar av polarströmmen vilken längs Grönlands östkust för ner kallare vatten från Arktis. Han gjorde även bestämningar av havsvattnets kvävehalt vid olika temperatur och salthalt på olika djup längs ett tvärsnitt vid Danmarksundet mellan Grönland och Island (Hamberg 1884). Då den omvändningstermometer som användes för att mäta vattentemperaturen på olika djup inte var tillräcklig bra gjorde den unge hydrografen en förbättring av den på plats och han förbättrade också vattenprovflaskorna. Härmed visade Hamberg en talang som skulle utmärka honom som forskare under hela hans liv – han var praktiskt lagd, innovativ, noggrann och inriktad på omsorgsfullt mätande av fysikaliska parametrar. Med andra ord anammade han det positivistiska vetenskapsideal som förknippas med 1800-talets slut, ett ideal som också Karl Weyprecht hade ställt upp som ett rättesnöre för polarforskning inför det första internationella polaråret.

Tillbaka i Uppsala ägnade han sig framförallt åt mineralogiska studier. Några år senare, 1892, fick Hamberg med stöd av det s.k. Vega-stipendiet möjlighet att följa med den norska fångstskutan Gjöa från Tromsö till Spetsbergen och området däromkring (Holmlund 1894). Tyvärr besvärades man av drivis och dåligt väder vilket gjorde att Hamberg endast vid några få tillfällen fick möjlighet att gå iland. Han fick emellertid en chans att undersöka några glaciärer vid Kings Bay som han fotograferade från två ”stationspunkter” med en modifierad kamera och kunde sedan konstruera en kartskiss, som blev den första tryckta svenska karta som framställts med den fotogrammetriska metoden. Glaciärerna nämnde han Lovéns névéer (idag kallad Lovéns glaciärer). Under denna expedition ägnade han sig således framför allt åt studier av isens struktur i glaciärfronterna. Hamberg var i många avseenden missnöjd med resultaten av denna expedition och en tvist uppstod med skepparen på Gjöa om hur mycket Hamberg skulle få bestämma om vart man skulle gå och hur ofta han skulle få gå i land. Fångstskutan Gjöa blev senare världsberömd som Roald Amundsens expeditionsfartyg vid dennes genomfart av Nordvästpassagen 1903-1906 och ligger numera som ett permanent museifartyg bredvid Nansens fartyg Fram på Bygdöy i Oslo.

År 1898 erbjöds Hamberg att delta i A.G. Nathorsts tvärvetenskapliga expedition till Spetsbergen på det berömda fartyget Antarctic. Under denna expedition genomförde Hamberg, förutom astronomiska och jordmagnetiska mätningar, även fotogrammetriska arbeten och omfattande hydrografiska studier. Dessa resulterade i en karta över temperatur och salthalt i havets ytskikt i området från Spetsbergen till norra Norge, därmed kompletterande Fridtjof Nansens och andras tidigare arbeten (Hamberg 1906). Vid Recherche Bay och Van Keulen Bay fick Hamberg under två veckor ensam ansvara för karteringen vilket utmynnade i en bra karta av området. Tack vara hans insats med en egenhändigt utvecklad kamera för att göra mätningar av tre-dimensionella positioner hos objekt utifrån två eller flera fotografiska bilder (fotogrammetri) fick man nu också en noggrann karta över södra delen av Bellsund (Hamberg 1905). Även Björnön besöktes under denna expedition och namnet Hambergfjället påminner än idag om hans forskningar där. Nathorst expedition var den första att kringsegla Spetsbergen från öst till väst och den hade dessutom som extra uppgift att spana efter den då sedan året dessförinnan försvunna Andréexpeditionen. Denna återfanns som bekant först år 1930 på Vitön nordost om Spetsbergen av en norsk expedition. Märkligt nog steg några deltagare ur Nathorsts expedition iland på Vitön sommaren 1898 och var bara några hundra meter från Andrées läger, men på grund av snödjupet såg man inget av lägret.

Runt sekelskiftet 1900 kom svensk polarforskning att träda tillbaka och skifta karaktär, delvis genom att flera viktiga aktörer och mecenater som t.ex. A. E. Nordenskiöld, Oscar Dickson och Alfred Nobel gick ur tiden, men även på grund av politiska orsaker vilka gjorde att fokus försköts till andra områden och därmed att andra ambitioner kom i dess ställe. Hamberg besökte polartrakterna sista gången med 1898 års expedition och under resten av sitt forskarliv koncentrerade han sig på den svenska fjällvärlden och då speciellt på Sarekområdet, vilket han besökte i stort sett varje år fram till sin död 1933. Här sammanföll hans forskargärning med tidiga idéer om naturvärnet.

På 1880-talet påvisade A.E. Nordenskiöld de faror som enligt honom hotade det naturliga landskapet. Det handlade om ett Sverige som industrialiserades, där jordbruk och skogsbruk bredde ut sig. Med amerikanska Yellowstone som förebild ville Nordenskiöld därför se så kallade riksparker i landet. Med stöd av vetenskapsmän som Hamberg, Nordenskiöld och andra lades fram en riksdagsmotion om att göra bland annat området runt Sarek till nationalpark. Motionen antogs i maj 1909 och nio nationalparker skapades. Dessa var de första inte bara i Sverige utan faktiskt i hela Europa. Hamberg hade också nära samarbete med Svenska Turistföreningen (som hade grundats 1885). Hans första resa till Sarek 1895 finansierades av ett STF-stipendium, och han skrev artiklar för dess årsskrifter vilket bidrog till att göra både Sarekområdet och honom själv känd för en intresserad allmänhet. Hans lilla guidebok, Vägledning för färder i Sarekfjällen, 1920, med en medföljande karta i skala 1:300 000 tjänade under många år som en bibel för “backpackers” och turister. Kartan trycktes upp på nytt 1954 och användes av Sarekbesökare ända tills den flygfotogrammetriska kartan över området kom 1970.

Hans arbeten om Sarek har blivit ansedda som banbrytande och många av de teorier och åsikter han framförde i olika publikationer är idag vedertagna. De vetenskapliga bidragen avsedda för den lärda världen publicerades mestadels på tyska. Som glaciologen Per Holmlund (1995) påpekat var Hamberg aktiv under en period när geovetenskap genomgick en förvandling. Istidsteorin var allmänt accepterad och nu gällde det att söka processerna som formade istider genom att göra noggranna observationer, mätningar och dokumentation, att kvantifiera isrörelse och avsmältning. Hamberg var som klippt och skuren för denna uppgift när han mellan åren 1895 och 1901 gav sig i kast med en inventering av glaciärerna i Sarekområdet (Hamberg 1896, återtryckt 1995, s. 29) och sedan gick vidare för att konstruera kartor över Sarektrakten med hjälp av triangulering och fotogrammetri. Ett av hans mest prisade arbeten var en topografisk karta över Sareks centrala fjällparti, baserad på 260 trigonometriska punkter och 1800 fotografier med negativ på glas tagna från 500 olika punkter med kamrar han konstruerade själv. Både den första geologiska kartan över Sarek den topografiska kartan i skalan 1:100 000 över det centrala fjällpartiet ingick i hans doktorsavhandling 1901. Den topografiska kartan användes ända till 1960-talet då Lantmäteriet gav ut topografiska kartor över hela Sarekområdet.

Isrörelsen på Mikkaglaciären bestämdes genom att han lade ut stenlinjer på isytan och dokumenterade hur dessa förändrades med tiden. Dessa resultat angående årsvisa förändringar utgjorde bra referensmaterial för glaciologer på 1960-talet när exempelvis Thorsten Stenborg gjorde studier i fältet som senare utmynnade i en doktorsavhandling 1970 om glaciärers hydrologi med Mikkaglaciären som ett centralt undersökningsområde (Stenborg 1970), och närmare vår egen tid har Hambergs mätdata från denna glaciär varit mycket värdefulla i den moderna klimatforskningen (Holmlund 1995, s. 18). Efter 1910 rapporterade Hamberg statusen hos de svenska glaciärerna till internationella sammanställningar (den tidigaste föregångaren till dagens World Glacial Monitoring Service) och hans arbete på detta vetenskapliga frontavsnitt renderade honom ordförandeskapet (1913-1927) i den internationella glaciärkommissionen (CIG - som hade grundats 1894 i Schweiz). Han lyckades hålla kommissionen vid liv under första världskriget (när flera andra vetenskapliga kommissioner, som exempelvis internationella polarkomissionen, försvann) och fram till sin död 1933 presiderade han över dess förnyelse såsom glaciärkommissionen inom ramen för International Association of Scientific Hydrology (IASH) (Hamberg 1930). Han efterträddes 1933 som ordförande för den nya glaciärkommissionen av Adolf Hoel som var chef för Norges Svalbard- og Ishavs-undersøkelser (NSIU, ombildat 1948 till Norsk Polarinsitutt).

När glaciärerna hade inventerats och kartlagts vidgades perspektivet till att omfatta studiet av temperaturgradienterna vid olika väderlek och årstider som på olika platser i fjällen kunde inverka på snögränser och i förlängningen även på klimatiska förhållandens inverkan på glaciärer (Hamberg 1915). Som Hans W:son Ahlmann senare skrev om Hamberg så fanns en framsynt idé om ”temperaturens betydelse för glaciärernas liv, men ännu förelåg inte erforderliga klimatologiska uppgifter för längre gående slutsatser” (Ahlmann 1971, s. 78).

För att kunna bedriva kontinuerliga timvisa observationer högt upp i fjällen varje dag lät Hamberg sommaren 1911 uppföra en observationshydda på Pårtetjåkko (1834 m.ö.h.) för meteorologiska observationer och mätningar. Sporadiska observationer hade gjorts från 1901 till 1914 men nu följde kontinuerliga serier mätdata från juli 1914 till september 1918. Hyddan transporterades dit och sattes ihop med hjälp av starka och tjänstvilliga kvikkjokksbor och renskötare, bland vilka han var glad att återse sina tidigare samiska reskamrater från Nordenskiölds andra Grönlands expedition, Anders Rossa och Pava Lars Tuorda. Till denna observations- och monitorverksamhet knöts unga forskare som t.ex. Hilding Köhler och den under Umberto Nobiles nordpolsexpedition 1928 omkomne Finn Malmgren. Ytterligare ett antal s.k. ”Hamberghyddor”, prefabricerade och värmeisolerade byggnader lätta i vikt, en byggmetod på vilken han skaffade patent, uppfördes senare på olika platser i Sarekområdet samt även på Nordenskiöldfjället utanför Longyearbyen på Spetsbergen under det andra Internationella polaråret 1932-1933. Axel Hamberg kom att under några årtionden personifiera forskningen i Sarekområdet och hans samarbete med elever och personal var gott. Trots detta fick han inte några omedelbara efterföljare inom området. Forskare i generationerna efter Hamberg som Hans W:son Ahlmann och Valter Schytt kom istället att ägna sig åt andra delar av den svenska fjällvärlden.

AL, AE

Litteratur

1. Abrahamsson, T. Axel Hamberg och Sarek. Västerbottens läns hembygdsförbund, Umeå, 2013.
2. Ahlmann, H. W:son. ”Axel Hamberg”, Svenskt Biografiskt Lexikon, Band 18 (1969-1971), s. 78.
3. Andersson, L (red.). Sarek, Arktis och akademisk vardag. En bok om geografen Axel Hamberg. Uppsala universitet, Uppsala, 2012.
4. Hamberg, A. ”Hydrografisk-kemiska iakttagelser under den svenska expeditionen till Grönland 1883”, Ymer, 1884.
5. Hamberg, A. ”En resa till norra Ishafvet sommaren 1892 företagen med understöd af Vega stipendiet”, Ymer (1894), ss. 25-61.
6. Hamberg, A. ”Berättelse om en resa i Sarjekfjällen sommaren 1895”, Svenska Turistföreningens årsskrift 1896, ss. 152-192, återupptryckt i nedkortad form i Till Fjälls. Svenska Fjällklubbens årsbok 1994-95. Årg. 65-66 (1995), ss. 28-45.
7. Hamberg, A. Kort framställning af fotogrammetriens användning i Sverige”, Fotografisk Tidskrift, Nov/dec 1902, ss. 161-189.
8. Hamberg, A. ”Astronomische, photogrammetrische und erdmagnetische arbeiten der von A. G. Nathorst geleiteten Schwedischen Polarexpedition 1898”, Kungl. Svenska vetenskapsakademiens handlingar, Bd 39, N:o 6, Stockholm 1905.
9. Hamberg, A. ”Hydrographische Arbeiten der von A.G. Nathorst geleiten schwedischen Polarexpedition 1898”, Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens handlingar, Bd 41, N:o 1, Stockholm 1906.
10. Hamberg, C. ”Das Schicksal der internationalen Gletscherkommission”, Geografiska Annaler Vol. 12 (1930), ss. 112-124.
11. Holmlund, P. ”Mikkaglaciären – dess liv, leverne och framtid”, Till fjälls. Svenska Fjällklubbens årsbok 1994-95. Årg. 65-66 (1995), ss. 12-27.
12. Stenborg, T. ”Studies of the hydrological characteristics of glaciers”. Acta Universitatis Upsaliensis 11 (Uppsala University, dissertation 1970).